Därför borde varje modern arbetsplats hjälpa medarbetarna att skaffa en aktivitetsmätare

För tio år sedan var bärbara hälsomätare en kuriositet på handlederna hos triathleter och entusiaster som ville mäta allt om sig själva. I dag är de förmodligen den mest personliga teknik vi äger. Klockan på handleden, ringen på fingret eller plåstret på bröstet vet när man har sovit dåligt, när vilopulsen stiger till nivåer som tyder på att man håller på att bli sjuk och när stressen faktiskt inte har lagt sig efter ett tufft möte. Den sortens medvetenhet förändrar beteenden – och det är just beteenden som arbetsgivare har försökt påverka med sina friskvårdsbudgetar de senaste tjugo åren.

Det vi vill visa i den här artikeln är enkelt. Om ett företag är villigt att betala för en flott kaffemaskin, en ergonomisk stol eller ett gymbidrag borde det också vara villigt att ge en aktivitetsmätare till varje medarbetare som vill ha en. Vinsten är inte teoretisk. Människor som faktiskt kan se sina egna data fattar ofta bättre beslut om sömn, rörelse och återhämtning, och de besluten syns på jobbet i form av färre sjukdagar, jämnare energi och en sundare relation till de långa arbetsdagar som kunskapsarbete ibland kräver.

Den tysta produktivitetshävstången mitt framför ögonen

De flesta friskvårdsprogram på arbetsplatsen kretsar fortfarande kring vad människor gör på kontoret: höj- och sänkbara skrivbord, fruktskålar, ett och annat yogapass. Inget av det är dåligt, men allt tar slut klockan fem. Det gör inte en aktivitetsmätare. Den följer med medarbetaren hem, genom middagen, sömnen, helgen, familjestressen och det sena scrollandet i mobilen. Det är precis där hävstängerna för långsiktigt välmående finns.

När någon kan se att vilopulsen har stigit fem slag per minut efter en vecka med sena kvällar, eller att pulsvariabiliteten har sjunkit sedan ett stressigt projekt drog i gång, är det data som övertygar åt dig. Ingen HR-affisch, ingen påminnelse från chefen och inget Slack-meddelande är lika övertygande som ett diagram över den egna kroppen som berättar sanningen. Den återkopplingen är hela poängen.

För arbetsgivare är kalkylen enkel. En aktivitetsmätare i mellanklassen kostar mindre än ett enda besök på en privat vårdcentral. Företag som subventionerar enheten – även delvis, även som en engångsförmån – får en ständigt aktiv infrastruktur för beteendeförändring till en bråkdel av vad coachning, ergonomiska genomgångar eller sjukfrånvaro faktiskt kostar.

Hur ”subventionera enheten” kan se ut i praktiken

Det finns inget enda rätt sätt att göra det här. De företag som får ut mest av ett program med aktivitetsmätare väljer ofta en av några tydliga modeller och håller fast vid den.

Den första modellen är direktköp. Företaget köper in ett antal enheter, delar ut dem till alla som vill ha en och behandlar dem som vilken annan arbetsutrustning som helst. Det fungerar bra i reglerade branscher eller i hybridteam där enhetlighet är viktigt.

Den andra är ett friskvårdsbidrag. Medarbetarna får en årlig summa – säg två- till femhundra euro – som de kan lägga på den aktivitetsmätare de själva väljer, och på andra friskvårdsprodukter. Det tar hänsyn till att en person vill ha en Garmin för terränglöpning, en annan vill ha en Oura-ring för sömnen och en tredje bara vill ha bättre löparskor. Självbestämmandet är poängen. (Kontrollera de lokala reglerna: i många länder kan bidrag till enheter och friskvårdsbidrag räknas som skattepliktig förmån.)

Den tredje är en modell med delad kostnad. Företaget betalar hälften och medarbetaren hälften. Den delade kostnaden ökar faktiskt engagemanget: den som har betalat något för enheten bär den oftare tillräckligt länge för att vanan ska fastna.

Oavsett modell är principen densamma. Enheten tillhör medarbetaren, data tillhör medarbetaren, och företagets roll är att ta bort trösklarna för att komma i gång.

Sensorerna som spelar roll – och vad de berättar

En modern aktivitetsmätare är inte en enda enhet utan en uppsättning sensorer packade i ett litet hölje. Var och en berättar något olika om vad som händer i kroppen. Att förstå vad de mäter är första steget mot att förstå varför tekniken är mer än en stegräknare – även om stegräknaren, som vi ska se, fortfarande gör en anmärkningsvärt stor del av jobbet.

1. Vardagsmåtten: steg, sträcka, kalorier, aktiva minuter

Innan vi kommer till de mer avancerade sensorerna är det värt att ge vardagsmåtten det erkännande de förtjänar. Steg, tillryggalagd sträcka, förbrända kalorier, aktiva minuter och antal trappor är de ursprungliga måtten från aktivitetsmätare, och för de flesta är de fortfarande de mest användbara. De är inte subtila, de kräver ingen coach för att tolkas och de stämmer väl överens med hur man redan tänker på sin dag: har jag rört mig tillräckligt?

Måtten tas fram av en liten accelerometer och, i nyare enheter, en liten barometrisk höjdmätare som räknar trappor. De är grunden som allt annat bygger på. Ett friskvårdsprogram som bara använder data om steg och aktiva minuter är fortfarande ett mycket bra friskvårdsprogram. De mer avancerade sensorerna nedan ersätter inte dessa; de är extra lager som blir användbara när den grundläggande rörelsevanan väl är på plats.

2. Optiska pulssensorer

Sensorn med grönt ljus på baksidan av nästan alla klockor och ringar mäter pulsen genom att registrera hur ljuset reflekteras mot kapillärerna under huden. Ur den enda signalen räknar aktivitetsmätaren fram vilopuls, puls under träning och med tiden en användbar bild av konditionen. En vilopuls som kryper uppåt under flera veckor är en av de tidigaste mjuka signalerna på överträning, dålig sömn eller en annalkande sjukdom.

3. Pulsvariabilitet (HRV)

HRV är variationen i tid mellan två hjärtslag i följd. Det låter esoteriskt, men det är det närmaste en stressmätare som aktivitetsmätare har. En högre HRV betyder i regel att det parasympatiska nervsystemet gör sitt jobb och att kroppen är återhämtad. En lägre HRV tyder ofta på ansamlad stress, dålig sömn, alkohol eller sjukdom. För kunskapsarbetare är det att följa HRV under flera veckor en av de ärligaste speglarna av balansen mellan arbete och fritid som finns.

4. SpO2 (syremättnad i blodet)

Sensorn med rött ljus som de flesta klockor numera har uppskattar hur mycket syre blodet transporterar. Enstaka mätningar är användbara på hög höjd, men den mer intressanta användningen är mätning under natten, där upprepade dippar kan tyda på andningsstörningar som sömnapné – ett vanligt och ofta odiagnostiserat tillstånd. En aktivitetsmätare kan inte ställa diagnos, men den kan vara knuffen att prata med en läkare.

5. Sömnstadier

Genom att kombinera puls, HRV, rörelse och ibland hudtemperatur kan en aktivitetsmätare uppskatta tiden i lätt sömn, djupsömn och REM-sömn. Siffrorna är inte perfekta, men trenderna är det. Människor som aldrig har funderat på allvar över sin sömn blir ofta förvånade över hur lite djupsömn de får när de dricker, scrollar eller jagar en deadline. Den insikten, natt efter natt, är det som förvandlar ”jag borde sova mer” till faktiska beteenden.

6. Hudtemperatur

Kontinuerlig mätning av hudtemperaturen har i det tysta blivit en av de mest användbara funktionerna i aktivitetsmätare. En liten men ihållande ökning kan vara ett tidigt tecken på att kroppen bekämpar något. För kvinnor ger förändringar i bastemperaturen en tydligare bild av var i menstruationscykeln de befinner sig än vad kalendern någonsin gjort. För alla ger den ytterligare en datapunkt som hjälper till att skilja ”jag känner mig konstig” från ”något är faktiskt fel”.

7. Kontinuerlig glukosmätning

CGM-plåster, som tidigare bara var teknik för diabetiker, säljs nu receptfritt på vissa marknader. De visar hur enskilda måltider, stress och sömn påverkar blodsockret i nästan realtid. Återkopplingen är direkt, men belägget för nyttan för personer utan diabetes är fortfarande begränsat, så det är bäst att se det som ett frivilligt, personligt verktyg snarare än ett mått för hela företaget.

8. EKG och upptäckt av förmaksflimmer

EKG vid behov är inte längre någon nyhet. Flera moderna klockor kan registrera ett EKG med en avledning och flagga för möjligt förmaksflimmer, med funktioner som godkänts av myndigheter i ett antal länder. De ersätter inte en medicinsk diagnos, men för medarbetare i fyrtio- och femtioårsåldern kan en tidig uppmaning att gå till läkaren betyda väldigt mycket.

9. Poäng för stress och återhämtning

De flesta aktivitetsmätare kombinerar numera HRV, puls, sömn och rörelse till en enda daglig poäng för ”beredskap”, ”body battery” eller ”återhämtning”. Avancerade användare klagar över att det är oklart hur poängen räknas fram, men för genomsnittspersonen är det rätt abstraktionsnivå. Poängen förvandlar en vägg av data till en enda knuff: i dag är en tung dag, ta det lugnt; i dag har du marginal, kör på.

Vad arbetsgivarna faktiskt får tillbaka

De mest mätbara fördelarna – färre sjukdagar, lägre försäkringspremier, snabbare återgång i arbete efter sjukdom – är verkliga, men de är inte den mest intressanta delen. Den intressanta delen är kulturell. I organisationer där aktivitetsmätare är en självklarhet och får stöd blir samtal om sömn, återhämtning och arbetstempo också självklara. Chefer frågar ”hur sov du?” på samma sätt som de frågar om vädret. Medarbetare värnar om sina kvällar, för de har data som visar vad som händer när de inte gör det. Hela arbetstempot mjukas upp i kanterna på sätt som syns i att personal stannar och engagerar sig, långt innan det syns i ett kalkylark.

Det är värt att vara tydlig med vad arbetsgivare inte ska göra. Data i enheterna tillhör medarbetaren. Ett friskvårdsprogram som bygger på att en chef ser någons sömnpoäng är ett program som snabbt och välförtjänt kommer att dö. Rätt modell är sammanställd, anonym och frivillig. Individen ser sina egna data; organisationen ser bara det medarbetarna väljer att dela genom frivilliga utmaningar, lagets genomsnitt eller mål för hela företaget. Inom EU är hälsodata en särskild kategori av personuppgifter enligt GDPR, vilket är ytterligare ett skäl att hålla individuella värden privata. Mer om hur du hittar rätt balans finns i håller ert friskvårdsprogram jämna steg med medarbetare som följer sin hälsa?

Kombinera enheterna med en anledning att bära dem

Att köpa en aktivitetsmätare är den enkla delen. Att bära den konsekvent under de par månader det tar att skapa en verklig vana (i genomsnitt cirka 66 dagar) är svårare. Det är här strukturerade utmaningar – den sort som YuMuuv är byggt kring – förvandlar enheten från en pryl till en daglig ritual. En stegutmaning ger någon en anledning att titta på klockan en tisdagsmorgon. En sömnutmaning ger en anledning att lägga ifrån sig mobilen klockan tio. En svit av mindfulnessdagar ger en anledning att andas ut mellan mötena.

Enheten mäter, utmaningen motiverar och företaget står i det tysta för båda. Det är hela kretsloppet, och det är ett kretslopp som de flesta arbetsplatser ännu inte har slutit. Att sluta det – genom att hjälpa medarbetarna att skaffa rätt enhet och sedan ge dem något roligt att göra med den – är en av de investeringar som ger mest effekt för friskvårdsbudgeten.

YuMuuv synkas med Apple Health, Health Connect på Android, Garmin, Fitbit, Polar, Suunto, Coros, Huawei, Oura, Samsung, Withings och Zepp/Amazfit, så oavsett vilken enhet medarbetarna väljer kan den föra in data direkt i en lagutmaning. Tänk på att enheter räknar olika: i våra data varierade det genomsnittliga antalet steg per dag från cirka 6 100 med Apple Health till över 12 000 med Polar (se genomsnittligt antal steg per dag per enhet). Läs också om fördelarna med en aktivitetsmätare och data från aktivitetsmätare i kombination med social motivation.

Om ert team redan kör utmaningar och ni funderar på att lägga till ett bidrag till aktivitetsmätare är det ärliga svaret: ofta, ja. Enheten gör utmaningarna rikare, utmaningarna gör att enheten används, och tillsammans hjälper de människor att bli mer utvilade, mer aktiva och mer lyhörda för sina egna gränser. Vill du se hur det fungerar? Boka en demo av YuMuuv.